~A mitt i livet~

Tråkigt det är ibland att vara en obotlig optimist....... Ja, alltså man gör ju lite knepiga saker då som att gå ut och gå i väääldigt rask takt i 1,5 timme. Nu har jag ju gått slut på mig själv =(.
Sista halvtimmen jag var ute fick jag verkligen tvinga benen med mig.... Ett tag trodde jag inte jag skulle komma hem.... att benen skulle strejka helt för mig. Att jag aldrig lär mig hur denna jäkla kropp funkar.... Kanske bättre att gå ett par kortare, långsammare turer istället?
Jag har i alla fall inte orkat något alls sedan jag kom hem för en timme sen.... Bara sitter här. Ett under att jag håller mig vaken. Jag hade ju tänkt fortsätta städningen för att senare idag ta en till promenad. Men som det känns nu så måste jag spara benen till jag ska tvätta sen... Måste ju orka springa i trapporna.....
Fan vad jag hatar denna kroppen =(