~A mitt i livet~

Fortfarande inget nät hemmavid....Fasiken =/ Således fattar ni kanske att jag sitter på jobb...Hehe.

Just nu känns det mesta skit och jag har trillat ner igen.... Där jag inget är värd. Där jag är skit som bara ställer till det.... Fattar inte varför jag är så?? Vaknar på morgonen med deppkänsla och vill bara att dagarna tar slut.

Igår var värsta dagen i mannaminne tyckte jag... Allt bara hopade sig över mig och dagen slutade med att stora sonen inte kom hem förrän efter midnatt =O ( droppen liksom på en skitdag) Men antar att även han behöver revoltera...Och upp till skolan kom han i morse.....

Nåväl... Det är bara jag själv som kan hjälpa mig och just nu samlar jag mod att ta itu med mitt liv.... Tack och lov har jag ett underbart stöd i N. Önskar jag haft honom för 20 år sedan.... Någon jag kan prata om allt med. Då hade jag kanske aldrig satt mig där jag är idag.

Men jag deppar nog ett par dagar till...Har inte samlat tillräckligt mod än och har fullt upp med sönerna känns det som.

Fortsätter känna mig nere....Vafan, fattar inte det. Allt känns bara pest och pina och tankarna virvlar i hjärnan.... Tycker inte alls om att må så. Känner mig som världens sämsta människa, inte värd att tyckas om......

Jag vet att jag mår så här men jämna/ojämna mellanrum men det gör ju inte saken bättre.... Det är skitjobbigt att vara mitt i det. Tjock, ful, fattig, misslyckad jag vet inte vad...Det är jag det.

När jag är mitt i det så finns det inte mycket som håller mig kvar, för det gör så ont att se sig själv som skit....Men som tur är så är jag en förbannat nyfiken människa...Måste ju se vad som händer helt enkelt ;)

Men nu får jag väl försöka rycka upp mig....Duscha kanske??? Ska ju jobba senare....

Usch vad jag känner mig som skit... Ibland vill jag verkligen inte finnas. Så jobbigt att finnas liksom när man ändå bara känner sig alldeles misslyckad =(

Just nu hatar jag hur jag ser ut....Både viktmässig och hud och hår....Allt är bara fuuult. Jag hatar också att jag en gång försatte mig i det som idag ställer till det ekonomiskt.....Jag är helt enkelt en katastrof.

Varför kan jag inte hitta livsmening när jag är själv???? Allt känns bara pest när vi inte ses..... Fan, skjut mig.

Ska jobba i eftermiddag och i natt....Försöker hitta motivering att göra mig i ordning och kanske fixa lite här hemma innan....Hemmet förfaller och jag har bara varit hemma 4 dagar..... Jaja, kanske jag snart får lite fräs då....

Sovit som en kratta inatt... Somnade inte förrän runt halv fyra och vaknade vid sex =/ Sen har jag somnat och vaknat om vartannat på morgonkvisten..... Var jätteledsen då jag skulle sova och mådde illa av saknad.... fy fasiken vad jag känner mig fånig.... patetiska kvinna som beter sig som en tonåring!!! Men jag kan inte hjälpa det.......

Ibland säger mina tankar " jag orkar inte mer".... Men vad menar jag då egentligen??? För enda alternativet är ju att orka..... Inte vill jag att det tar slut. Älskar för mycket för det..... Så det är bara att stå ut med avståndet helt enkelt......FAN.

Men just nu känns det så...."jag orkar inte"..... Känner mig ju bara ledsen och illamående. Fattar inte att saknad kan sätta sig som illamående.

Önskar att livet var enkelt........

...i hela mitt tidigare liv känt sådan ångest över att vakna.
Magen försöker vända sig ut och in av oro..... Fattar inte varför det ska behöva kännas så här. Jag vaknar massor av gånger hela morgonen men lyckas somna om igen....till sist, vid elvatiden, inser förnuftet att det inte går att ligga kvar..... Men magen min vill inte... Låt mig sliiiippa denna dagen.....
Redan idag känner jag ångest över jobbet i morgon..... Ibland är det fan inte lätt att leva.

Hade i alla fall trevliga drömmar i natt ;)

Får väl sätta fräs på mig själv nu...eller inte.

... Vad ett telefonsamtal kan göra....

Känns kanske inte superbra
men definitivt mycket bättre.

Älskar dig N.....



Nu ska jag sova....Puss

Kan det inte bara sluta göra så ont???
Orkar inte känna så här mer.....
Det sliter sönder mig....
denna eviga ledsenhet...


fan

Jag vet inte vad jag ska göra.....

Har en son som håller på att utvecklas till en "värsting" och jag vet inte hur jag ska göra.... Jag ska erkänna att jag varit slö med att ta tag i det. Mest för att jag själv inte orkar eller mår bra. Men va fan...Jag är ju den vuxne, eller????
Ja, jag har tagit kontakt med BUP så något gör jag ju men jag har inte orken till detta.....
Fick ett samtal nyss från skolan och min mage kraschade...... Känner mest för att göra som strutsen...... Hur ska man som människa klara detta helt på egen hand????

Fy fan...Jag är en totalt misslyckad mamma...

Senaste timmarna har tårarna sipprat över stup i kvarten.... Tycker det är så jobbigt allting.

Var hos doktorn och blev sjukskriven i två veckor....Fick recept på medukamenter också. Har velat fram och tillbaka om jag egentligen har råd att gå hemma men kom fram till att det är bättre att vara fattig än död =/. I alla fall är det ytterst jobbigt att behöva lämna arbetskamraterna i sticket men samtidigt vet jag ju att det är okej och att de trots att jag varit på plats fått göra mitt jobb ändå i mångt och mycket.
Men jag kan ändå inte hjälpa att jag känner mig gråtfärdig just nu... Både av lättnad och stress.

Skulle önska jag kunde koppla av fårn hemmet också men det finns inte i min verklighet just nu. Betyder en hel del att jag slipper må dåligt över jobb i alla fall. Ska ju åka bort fyra dagar nu men kan ändå inte helt koppla bort hemma...Det är det som stressar just nu.

Medicinen får jag hämta på måndag...Apoteket har visst aldrig saker hemma numera.

Nu ska jag fixa mat...tortellini =)


Ja just...Diagnosen då? Depression......

Har inte mått så där kanoners idag... Huvudvärk och illamående om vartannat. Men jag har varit och jobbat och det gick bra..Jobb bjöd på lite skratt med och det är alltid helande =)

Angående rubriken...Jag har insett att jag måste ta en sak i taget. Mår så förbannat dåligt över viktuppgången men kanske ändå ska acceptera det just nu. Försöka hålla det i schack bara så jag inte ökar mer.
Viktigast just nu är kanske att ta tag i mitt depp. Såååå, i morgon (peppar,peppar) ska jag ringa vårdcentralen för jag orkar inte vara så deppig längre. Jag bara gråter och gråter eller sover och sover förutom på nätterna då jag är vaken stup i kvarten =/
Snälla...Håll tummarna för att jag tar mig för att ringa i morrn och inte bara bagatelliserar det än en gång. Jag vill vara glad.

Förresten så älskar jag dig....

Idag om en månad är det exakt ett år sedan jag klev av tåget i Stockholm..... En alldeles speciell stund ;)

Snacka om att tiden gått fort sedan dess.... Kan knappt fatta det. Tänk så mycket omvälvande det hänt i mitt liv sen dess....

Ååååh, saknar den helgen.

Nu går livet vidare mot nya äventyr.....<3

Rollercoaster....

Upponer....

Jepp, mitt liv i ett nötskal.

Ännu en skitdag då jag bara sitter och glor...

Hemmet förfaller

Kroppen förfaller

Allt bara faller undan för mig

Menmen... I morgon är en annan dag =/

---

Jag blir så lurad av mina egna känslor. Ena dagen mår jag så jäkla kasst och är övertygad om att jag nästa dag ska beställa tids till läkare.. Att jahg behöver medicinera depressionen. Men nästa dag mår jag ändå relativt okej och tänker att nej.. Jag bara slösar med läkarens tid. Inte är jag deprimerad inte.

Så kommer då nästa dag och jag ligger där under isen igen. Jobbigt är bara förnamnet hörrni.