~A mitt i livet~

Har hunnit vara iväg en sväng norrut och kommit hem igen sedan jag sist skrev här :) Hade som vanligt det fint hos älskade N.....

Har sökt ett nytt jobb norrut så nu håller vi alla tummar och tår för mig..... Försöker under tiden fixa till det för stora sonen så att jag kan lämna över om i fall att.... Måste få tid till habiliteringen och prata med kommunens LSS- handläggare. Utbildning genom arbetsförmedlingen är på G för honom och det känns bra. Bara hoppas det blir bra med. Yngstingen försöker jag också få till det med men kanske han fixar lite själv med hjälp av kontakter.... Hoppashoppas. Han nämnde nåt om att få jobba hos en väns pappa...
Det är i alla fall ett evigt fixande för att jag ska kunna (kanske) flytta utan att behöva oroa mig.

Igår tittade gamla fix&trix-A fram lite igen... Jag har alltid älskat att ändra gammalt i skåp och lådor för att få sånt jag vill ha till ingen kostnad plus att jag gillar sånt som ingen annan har. Således klippte jag skaftet av ett par gamla stövlar...Vek ner kanten och stoppade dem i symaskinen och ut kom ett par supertuffa boots... Känns skönt att det finns lite av mig kvar inne i stressmonstret ;)

Nu måste jag nog jobba....

N.... Jag älskar och saknar dig

Jag måste få skriva av mig och hoppas det verkar begripligt......

Emellanåt kokar min hjärna nästan över och det är jättejobbigt att sortera upp tankarna... Det leder till att jag tar enklaste utvägen: Blockerar hjärnan och "skiter" i det..... Det leder ju till att saker blir ännu värre men jag hittar ingen väg ut.
 Kan inte sortera allt jag måste göra....Varken till grabbarna eller mig själv... Fan, jag ska ju söka jobb...

Oftast handlar det så klart om grabbarna..... Åh, vad det helt plötsligt kan poppa upp tankar om vad som måste göras och ofta händer det om jag råkar vakna på natten... Gissa om det är lätt att somna om?

Sen till mitt samvete... Jag vill kunna släppa grabbarna och låta dem sköta saker själv som jag fick göra när jag var 18 eller 19 år... Men näää, då ska samvetet titta in. Det är ju jag som fött dem till denna hårda värld... De bad väl inte om att få funktionshinder...O.s.v. i all oändlighet..... Så klart att jag måste fixa... Fan vad jag är trött :(

Idag är en sån dag..... Känns som all världens bekymmer tynger ner min kropp och det gör ont..... Och till på köpet ska jag orka jobba hela dagen.....

Ska bli skönt att få vila ut om 5 dagar.....

Nu jobbar jag och tänkte uppdatera när jag är vid en fungerande dator.

Egentligen finns inte så mycket att skriva.... Har fullt upp med det ena och det andra och en inre stress som kommer sig av omständigheter runt grabbarna bus och givetvis min egen saknad.....

Av olika orsaker går ingen av grabbarna längre i skolan och med stora grabben fixar det sig väl på sätt och vis genom att han har sin diagnos...En liten "gräddfil"... Men för yngsta känns det lite värre... Han har inte ens slutbetyg från grundskolan :(
Det är oerhört jobbigt och jag känner emellanåt att jag gett upp fast jag inte vill det... Men man är bara människa och orkar inte hur mycket som helst... Ska verkligen livet vara ett evigt krig??

Jag vill bara vara nu.... Herre gud, mina barn är vuxna och allt är mycket svårare för mig som mamma. Gissa hur det är med en son (19 år) som inte vågar ta nån som helst telefonkontakt etc. Jag får ju inte ta den kontakten...Hur fasiken gör man då??? Nu har det visserligen fixat sig ändå än så länge men det är ju för att jag, trots min egen telefonfobi, går på i ullstrumporna ;)

Nä...nog om det... Tänkte bara att ni kanske är några som undrar om grabbarna... Var ju ett bra tag sen jag skrev om dem.

Annars är jag så klart dökär och längtar efter N.... Bara 11 dagar nu tills vi ses nästa gång... Längtar