~A mitt i livet~

Vet någon hur det känns att inte tycka om sig sälv?
Jag vet.....För jag tycker inte om mig. Något konstigt är det i alla fall.........Jag har många bra egenskaper som jag vet är bra. Jag är snäll och trevlig, jag är en relativt bra mamma, jag tror oftast gott om människor......Men, jag har några märkliga egenskaper som gör att jag inte gillar mig. Jag har börjat fundera på om jag har något funktionshinder av något slag.....Alltså som typ ADHD eller något liknande. Jag har blivit väldigt insatt i detta ämne genom jobb och genom att mina barn troligtvis har någon funktionsstörning (som är under utredning). Mycket av detta stämmer in på mig....Både som barn och som vuxen. Jag vet hur saker och ting fungerar i teorin men har väldigt svårt för det i praktiken....Som te.x. ekonomi. Jag vet exakt hur man ska göra......Med budget mm. men när lönen kommer så försvinner pengarna innan jag vet ordet av och det är inga lyxartiklar det handlar om....Det är ofta dålig planering som gör att det blir så.......Jag har haft perioder i mitt liv då allt fungerat perfekt i ett par månader men sen spårat ut igen och jag förstår inte varför jag gör så......Jag har haft ångest och gått ett kort tag hos en kurator som trodde att jag straffade mig själv för något....Inte direkt med ekonomin för det tog jag inte upp då. Det var mer att jag först hetsåt och gick upp 60 kilo och sen några år senare bantade ner mig och nästan svälte mig....Det är ju möjligt att något underliggande i mig gör att jag vill straffa mig själv.....Känner ju ofta att jag inget är värd.....Men varför????
Jag går varje dag och funderar på att söka hjälp någonstans men jag vet ju inte var.......Hur i sjutton kräver man att få hjälp när man inte tror att någon vill lyssna????
Det är ju aldrig någon som lyssnat på mig.......Jag har haft panikångest men inte fått någon vidare hjälp utan det har jag fått kämpa med själv i tio år. Tack och lov (peppar,peppar) är det borta nu....Jag har haft ont i kroppen i många år men bara blivit avfärdad av läkare....Jag har under många år försökt få någon att förstå att äldsta sonen har någon form av funktionsstörning men blivit beskylld för att binda sonen för tätt till mig....Att det är mitt fel att han är som han är.........Varför är det så här för mig????? Är jag en mes? Jag tycker inte det själv men uppfattas troligen så........Jag är nog rent för snäll och vill inte besvära någon.......
Vad vill jag då med detta inlägg??? Absolut ingenting egentligen.....Behövde bara få det på pränt......



Med förhoppning om en bättre framtid........