Trött....

Ja, jag e hiskeligt trött på mitt ständigt dåliga samvete över mina barn..... Vet ni att jag kan känna sån infernalisk skuld över att jag satt dem till denna världen och att de ska behöva ha det så dåligt ställt och inga jobb mm. Det är detta dåliga samvete som gör att jag är om mig och kring mig med allt som rör dem... Fast jag vet att de måste fixa själv.... Nåväl, till viss del behöver stora grabben hjälp men jag tror han hade fixat det om inte jag legat steget före....
Är det verkligen sunt att känna som jag??
 
Jag är verkligen såååå nära att flytta uppåt i det närmsta men så bromsas jag av tankarna på hur det ska gå.... Hur ska jag /de klara oss utan varandra..... De har alltid varit mitt allt och fast jag e dötrött på allt med dem så e jag deras mamma.....
 
Alltså, de är 19, 21 och 24 år gamla varav äldsta inte ens bor hemma..... Grabbarna har en pappa de kan bo hos och de har desutom egna rum där.... Varför känner jag som jag gör....
 
Gör jag fel om jag flyttar???
 
 
Fan.....
 
Jag känner ju att jag hade kunnat få ett annat lugn i mig om jag flyttar.... Att inte behöva oroa mig för allt som jag gjort senaste typ 20 åren..... Jo, säkert finna annat att oroa sig för men jag tror inte så mycket som det varit och är.... Jag vill ha det där inre lugnet.... Och till viss del känner jag av det när jag e hos N en längre period.... Så det finns

Passar mig bra....


Mina söner....

Min stora pojke är nu 20 år..... Han har en autismspektrumstörning. När han gått gymnasiet två år tyckte de att de inte kunde hjälpa honom att få slutbetyg. Trött mamma som kämpat många år orkade inte kämpa mer utan litade på det som mannen från arbetsförmedlingen sade. Att om man har ett funktionshinder får man åka på en räkmacka!!!
Alltså enligt honom skulle sonen genast få praktikplats och någon slags inkomst.
Jojo.... Detta är nu ett och ett halvt år sedan och allt som hänt har hänt för att JAG kämpat. Inte konstigt man e trött.....
 
"inkomst" fick han för att jag skickade honom till soc.... och nä, det är inte mycket. Men nu har han från F-kassan. Han har haft några små utbildningar som AF ordnat efter att jag tjatat.... Jag vill ju att han ska ha någon slags rutin i sitt liv. Men som det e nu vänder han dygnet både hit o dit och sitter mest vid datorn. Han måste ha nåt meningsfullt att göra.
 
Så, idag har vi äntligen fått nån slags lön för vårt (mitt) slit.... Han har fått en praktikplats :)
Visserligen är det inget jobb men en bit längre på vägen och han kommer att få rutiner.
 
Sen har vi andra sonen som inte ens har betyg från grundskolan. Han har dyslexi och adhd- liknande diagnos. Började på IV-programmet för att läsa in betygen som fattades men det skar sig rejält med en lärare där som absolut INTE passade att jobba med ungdomar som e trötta på skolan och oftast har nån diagnos. En riktig häxa som inte drog sig för att ljuga för oss föräldrar och som var riktigt otrevlig även mot mig.
I alla fall slutade det med att han hoppade av..... Skrev in sig på arbetsförmedlingen han med. Men samma där... Inget händer ju. Än en gång måste jag som mamma ligga på.....
Till slut fick han gå nån slags psykologisk utredning som ska visa vad han kan mm. Sen efter det har vi bara väntat o väntat.... Nu, äntligen kom det en ny kallelse till AF. Hoppas så att det leder till någotför honom också..... Jag märker ju att det äter upp honom att inte ha något att göra... Han sitter inte ens vid datorn.....
 
Jaja..... Blev långt det här.

livet

 
Tycker det är svårt att "avslöja" mig här i bloggen.... och även (mer o mer) IRL..... Man ska ju liksom skämmas. Men i verkligheten väljer jag själv vem som ska få veta.... Här vet jag inte mer än några.
 
De som följt med länge kan min situation lite.
Jag klamrar mig just nu fast längst ut på en skör gren, grenen går snart av och då faller jag handlöst.....
Detta är det som gör att jag mår allra sämst, får sämre självförtroende för var dag och därmed bidrar till att jag hamnar ännu längre ner. Jag får inte livet att gå ihop......
Jag vet att det antagligen snart är kört för mig.... Det går inte längre.
 

Undrar hur man blev som man blev... Vad valde att jag skulle bli skit?
Nja... Jag är bra på en del. Jag är kreativ i alla fall.
Men jag har misslyckats med det mesta.... I många år visste jag att jag var en förbaskat bra mamma men jag vet inte det???
Det lilla självförtroende jag en gång hade har skalats av och är snart ett minne blott. Jag vågar inte/ har jättesvårt för att be om hjälp..... Och gör jag det är det ofta i dolda ordalag..... Att mottagaren själv ska lista ut att jag vill ha hjälp. Slutar ju oftast med att jag får hjälpa mig själv och det vet man ju hur det blir :/
 
Nä men fy vad jag "snackar" goja.....
 
Jag försöker verkligen korta stunder då o då intala mig att jag är bra... Bara så ni vet :)

Frustrerad....

Inte ofta numera jag skriver om sönerna men jobbet med dem kvarstår trots attde nu är 18 och 20 år gamla..... Yngsta sonen har ju som sagt ett lättare funktionshinder men allt tar ju sån förbenad tid.... Han slutade skolan utan fullständiga grundskolebetyg och är nu inskriven på arbetsförmedlingen. Gick på folkhögskola i vintras men sen ingenting... Förrän jag, hans mamma, tjatade mig till en ny handläggare som handhar funktionshindrade. Förhoppningsvis blir det nåt av det nu men jag ropar inte hej..... Sen att han ska leva på 1000 kronor i månaden är ju en annan femma.... Då ska alltså jag, en mamma på existensminimum stå för allt här hemma... Stora killen har något mer i ersättning men fast han e 20 så förutsätts det av föräldrarna ska försörja dem!!! Jojo.....


Nu till dagens frustration.... Jag jobbar som en gris för att få saker att funka för äldre sonen som har autistiskt syndrom. Han fick sluta gymnasiet i förtid då de inte ansåg att han skulle lyckas få betyg. Dumma mamma orkade helt enkelt inte bråka utan sa ja efter att arbetsförmedlingen sagt att han får all hjälp av dem ut i arbetslivet... Nån slags "gräddfil".... Jo, tjena :/ Detta var ett år sedan och det lilla som hänt sen dess har jag tjatat mig till. Några fjuttiga kurser för att han skulle få nån slags vardagsrutin. Jag körde iväg honom till soc i ett tidigt skede för att jag som mamma inte har försörjningsplikt när han slutat skolan. Efter många turer fick han viss hjälp därifrån.

Jag har försökt få honom att förstå hur de räknar där och att han någon månad fått mer från försäkringskassan och då får han mindre från soc... Idag blev han väldigt frustrerad då det framkom att han får mycket mindre denna månaden..... Vi hade ett bråk och jag blev arg men till ingen mer nytta än att vi båda mår dåligt. Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå vissa basala grejer.... Som ekonomi och vad pengar ska räcka till.....
Jag har försökt få honom att förstå att han får mer pengar per månad än mig och man ser till vad som blir över efter jag betalat räkningar... Och då ska jag fixa all mat dessutom. Jag har försökt få honom att förstå att det snart är dags att betala hem en liten summa per månad men då stänger han av och får ett utbrott.

Jag jobbar och kämpar och har äntligen fått något slags intyg från habiliteringen och väntar på läkarintyg så vi kan ansöka om annat ekonomiskt stöd från försäkringskassan.... Han har äntligen fått en Sius-konsulent hos arbetsförmedlingen som ska hjälpa honom ut i arbetslivet och sen får vi se vart det leder.....

Jag blir bara så oerhört ledsen då det är jag som ringer (trots egen telefonfobi och endast kontantkortstelefon) alla samtal och jag som åker med honom överallt och jag som får ta skiten medans "duktiga" (som alla tydligen tycker utan någon so helst insyn i verkligeten) pappa inte gör ett skit mer än uppbådar sin bostad varannan vecka och bjuder ut dem på mat då och då och kanske köper dem nåt klädesplagg.... Ja, jag låter säkert bitter men ni anar inte vad stressad jag blir av allt och att det idag dessutom e en hel jävla vecka till lön och jag försöker välja ut vad jag ska köpa för mina sista 120:- när alla skåp egentligen e tomma..... Och pengarna i telefonen e slut... Ni ser, så jävla misslyckad.....

Jaja... Det är ju ändå snart semester :)


<3


Too much....

Jag tror att vågskålarna väger alldeles för ojämt..... Det är för överfullt i den negativa för att det positiva ska kunna väga över..... Det är liksom kört.....
Jag håller på att kraschlanda och har ingen fallskärm :(
Tror jag ska sluta skriva här






Jag vill ha frid

Stumpan min...

Idag har jag varit mamma i 23 år :)
Grattis till min älskade flicka.....


<3






Min pojk....

Idag fyller min stora, lilla son hela 20 år......

 Hipp hipp hurra älskade sötnöt


Usch vilken dag...



Jag har förstört en hel natt och nästan en hel dag hos älskade N på att gråta :(

Fy bubblan vad jag varit ledsen...... Jag känner mig så misslyckad och det enda jag kunnat tänka på är att jag helst vill dö för att slippa all ångest.... Men missförstå rätt, jag vill ju inte dö för så fort jag tänker den tanken störtgråter jag, men jag vill inte heller ha denna stora ångestklump i magen jämt.

Jag vill ha ett liv och just nu känns det inte som jag har det... Jag svävar i ett jäkla limbo. F*A*N....

Jag skyller allt på mig själv och mina jäkla skulder.... Och att jag är en människa som ingen tycker om, så hur ska jag kunna få jobb? Nä... För evigt dömd att resa framotillbaka........

Orkar inte

Alltså....

De här jäkla deppdagarna.... Är faktiskt infernaliskt trött på det nu. Har varit nere sen i måndags nu och det känns ju som att allt är kört. Fattar inte varför det kommer om och om igen?
Jag vaknar med hopplöshetskänsla och jag kan stå på jobb och bara känna mig gråtfärdig :( Ja, även hemma eller i affären... Helt plötsligt kan jag börja gråta.

Jag försöker verkligen fokusera på det som e bra men det är inte lätt när det inte finns nåt bra att fokusera på... Eller att det mesta är negativt i livet..... Som nu.... hela 200 :- kvar till lön.... Visst är det nåt positivt att fokusera på???
Äsch... Jag bara gnäller. Men kanske bättre jag gör det här än i verkligheten???

Positivt i livet just nu:

Stora sonen har börjat en kurs... 10 veckor
Jag åker iväg om en vecka.....

Ja.... Annars inget.

Feeling sad.....


En sån dag....

Vaknade tidigt i morse och kände direkt att detta inte va nån bra dag.... Grubblet startade genast, typ sådant jag inte ens var medveten om att det var dags att grubbla på.... Således omöjligt att somna om.

Som vanligt är det grabbarna som upptar min hjärnverksamhet :/
Det är så jobbigt att veta att de inte är redo för vuxenlivet och att det är jag som måste hjälpa dem dit eftersom de har en pappa som bryr sig noll.... Gud vad det stressar mig. Tydligen har kära far och hans sambo tjatat på stora sonen om att ringa och söka jobb!!! Alltså, vet man inte om att ens son får ångest av att lyfta telefonluren?? Som knappt klarar att ringa kompisar..... Tänk om gubbf*n kunde ringa mig och kolla vad som händer i sonens liv gällande arbetsförmedling o.dyl. Men neeeej, varför besvära sig???

Nu har jag i alla fall fått tummarna ur och beställt en läkartid åt honom för att utreda hans arbetsfömåga, för tydligen räcker inte hans diagnos på högfungerande autism för försäkringskassan!!
Och i veckan börjar han på en kurs i samarbete med arbetsförmedlingen som är för unga vuxna med hans problematik. Är nån projektkurs..... Får väl se om det kan leda till nåt.

Jag känner mig själv något lugnare nu än i morse... Men det är ju för att jag tagit tag i några grejer..... Tän att det sitter så långt inne :(
Jobbigt att vara jag......

I morgon ska jag på föresläsning.... PÅ min enda stackars lediga dag :( Och det är obligatoriskt.... Först tänkte jag sjuka mig men kom sen på att det ju är ett ypperligt tillfälle att få klä upp sig en gnutta ;)
Ytterligare en obligatorisk föreläsning infaller på onsdag.....
Dessutom måste jag dra iväg en sväng med stora sonen för att kolla upp var hans kurs ska vara... Ett måste för att han ska gå dit... Han måste visas exakt var han ska för att det ska fungera.... Pust alltså.....

TJiNgELiNg

Coming home...Going away?

Kom nyss hem från älskade N..... Fast det kanske borde vara det motsatta så tycker jag att det blir allt jobbigare att vara ifrån honom. Tycker det är ren pina att åka hem... Idag har jag känt mig så jäkla ledsen hela vägen hem. Pinsamt att sitta där på tåget med tårarna rinnande men vad göra?

Önskar att saker var annorlunda...Men jag har väl bara mig själv att skylla att det är som det är. Vill ju bara ha ett jobb och att allt fixar sig för grabbarna bus..... Men nä då.

Äsch.... Gnäll o tandgnisslan.... Snart sovdags i alla fall. Vardagen tar ju inte paus bara för att man mår skit..... Således väntar jobb i morrn.


Hemma...

Landade hemma för nån timme sen.... Jättetrist men vardagen måste gå sin gilla gång..... Om man ska se något positivt så är det väl att tågen gått som de ska och att här inte är snö ;) Men annars vill jag minst av allt befinna mig här.... Drar mig för att uppsöka sängen.

Jag hade värsta packningen med mig hem för min älskling skämmer bort mig som ingen annan.... Åh alltså vilken man....... Att känna sig värd att få något är inget jag är van vid men det känns så fint...... Bara att han vill köpa en deo till mig får mig att gå på moln....
Men i alla fall så kom jag hem med en ny laptop och lite skor och cd-spelare och lite annat småttogott.... Ja, ni ser :O

Jag älskar denna karl till evigheten och lite till........

All denna ångest....

Jag ska vara här hos N en hel vecka till men redan i går morse började det....Ångest de´lux.....
Vaknade upp och fick känslan av åkahem-dag :/ Fatta lättnaden när jag upptäckte hur det var.... Men i morse vaknade jag med samma jäkla känsla..... Sån ångest alltså.

Fattar inte varför jag inte bara kan leva i nuet... Njuta av stunden. Men nej...Inte jag inte.
En annan löjlig ångest jag har tillhör egentligen inte mig och jag vet ju egentligen inte om han har ångest men min älskade stora son har varit två veckor hos sin kärlek i Stockholm och han ska hem i morgon..... Ååååh, vad jag känner med honom. Älskade unge som äntligen träffade någon att älska....... (Min äldsta son har högfungerande autism och är mycket, mycket blyg...)
Men alltså... Varför ska jag ta på mig hans ångest???
Typiskt jag vill jag väl påstå.
Fasiken vad jag drömmer om att bara stanna kvar här hos älskade N.......
Men en vacker dag lär det ske :)

Mår inget vidare....


Jag mår verkligen inte bra...... Vet inte riktigt hur länge man orkar men det känns som det är på sluttampen nu. Det lockar helt enkelt mer och mer att inte finnas längre.... Livet är för jobbigt för mig :/ Sorry.....

Jag vill inget hellre än vara med N men mina barn behöver mig när deras pappa inte finns?? När blir det min tid egentligen??? När ska jag få tänka på bara mig??

Jävlajävla skit alltså.....

Ni anar inte vad jag får stå ut med när det gäller grabbarna..... Vilken jävla djungel det är!! Bajs..... Tänk att de ska behöva lida för att ingen velat hjälpa mig och dem tidigare... Nu är de vuxna och förväntas klara livet.... VA????

Trösten för mig just nu är att det bär norrut om en vecka och att jag då ska få värme från älskade N..... Bara krypa in i hans famna och få vara liten..... Vill aldrig åka därifrån igen....:/

Nä... Slutgnällt....

Kanske dör man....

... av stress!!!

Ingen bra dag helt enkelt... Jobbar och var hemma på timmar. Då stressade jag upp mig kopiöst på att grabbarna bara vänder på dygnet.... de håller mig vaken på natten när jag behöver min sömn och sen sover de på dagen då jag skulle behöva hjälp. Fasiken vad man skämt bort dem..... Men jag orkar faktiskt inte mer.

Just nu sitter stressen i vänster skulderblad och strålar ut i vänster arm!!! Jippie va? Bara det stressar ju upp ännu mer..... Trött som satan är jag med. Men ja, sova får man ju göra i graven.... Där man kanske hamnar förr än väntat.

Men vad gör man??? Jag är dötrött på att ha två grabbar med funktionshinder och som dessutom har alla normala "tonårssymtom"..... Bajs.

Inte alls lätt....

Är hos älskade N nu.... Känns bra.
Men det är faktiskt förbaskat jobbigt just nu.... Jag slits itu mellan mina kärlekar, N och mina barn.....

Mina barn är så gott som vuxna nu och jag behöver verkligen ledigt från alla måsten runt dem men det hindrar inte mig från att må dåligt av mina önskningar att flytta hit... Usch, jag gråter då jag tänker på att de inte finns där i närheten av mig. Men å andra sidan finns de ju knappt där en fjärdedel av tiden... de har inte tid med gamla mor. Ska jag då sitta där i min ensamhet och vänta på att de vill något??? Usch... det är så svårt.

Känner mig som jordens egoist...
Vet ni, en kärring hemmavid tyckte att det var synd om deras pappa som skulle behöva ha dem alltid..."Då får ju han allt jobb"... Jaha, det jobb som jag alltid haft????
Det är ju sånt som gör det extra svårt... Folks jäkla snack..... Jag menar, som om det inte är jobbigt nog ändå för en mamma!!!
Dumma, dumma jag........
Nåväl.... Intervjun är på tisdag så jag får stanna en dag extra hos min älskade N. Sen är det ju inte säkert det leder till något. Och skulle det leda till något är det meningen att jag testar först med tjänstledigt från mitt jobb och har kvar lägenheten hemmavid... Man vet ju aldrig hur det kommer att kännas.
Men jag vill inte gå händelserna i förväg... Först myshelg sen intervju sen får vi väl se.......
Är jag en egoist???






Tidigare inlägg