~A mitt i livet~

yrsel....

När jag satte mig på stolen nyss blev jag alldeles yr........Höll ju nästan på att åka av stolen. Fy, vad jag tycker det är otäckt när det bara kommer så där.....Det tar tag i mig så och gör att jag jagar upp mig. Tror ju att jag håller på att dö eller något. Vill inte ha tillbaka den förbaskade panikångesten.... Men det känns som om den lurar i faggorna. I går kväll nar jag gått och lagt mig högg det till i bröstet flera gånger och hade jag inte varit så trött så hade jag tänkt mer på det och då hade risken varit stor att jag jagat upp mig till ångest.  Det är minsann ett hårt jobb att mota bort katastroftankarna när de kommer......Det gäller att ha en annan tanke att fylla hjärnan med.

Förstår precis vad du pratar om... nätterna är rent eländiga ibland!
Men yrsel brukar jag sällan ha - mer än då jag druckit dåligt! Min ena njure fungerar bara med en tredjedel (efter min TBC för 100 år sen), så det brukar komma rätt snabbt som ett brev på posten, att har jag druckit för lite så blir det snurrigt värre! Ibland även med illamående...
Nu är jag ganska bra på att dricka, då jag vet... men ibland missar jag ju, och då blir det snabbt yrselvarning!

Kanske har du jobbat så mycket med uppackning och flytt, arbete, barnen... så att du glömmer/har inte tid att bara vara emellanåt?
Du har så många måsten som måste klicka varje dag.. det är inte så underligt att din kropp säger till dig, att nu.. nu får du ta det lite lugnt också!

Du är en stark och omtänksam människa, men så stark är ingen, att vi inte behöver stanna upp ibland och bara vara.. här och nu! Att välja att inte göra någonting bara för att vi vill, och inte bara för att vi inte orkar!

Tänker på dig varje dag...

Varm kram..