Ibland....
På riktigt.....
Är det bara detta???
En ständig kamp
med ont och depp....
Inga vänner......
ensam.
ensam i tvåsamhet...
Men sen tänker jag på mina barn....
Blir alldeles iskall.
Hur ska de klara sig utan mig???
De är min mening med livet......
På något sätt finner jag tillfredställelse
i kampen för dem....
Den dag de inte behöver mig mer.....
Då försvinner jag.......
Då har jag gjort mitt.....
Lugn och ro i kropp och själ......
Men älskade söta vän!
Du har vänner!
Du har oss här på bloggen!
Kanske inte som "riktiga" vänner irl men ändå!
Du är en underbar mamma!
Du är en vacker kvinna!
Vi tycker om dej och din famlij älskar dej!
KRAM
Jag vet raring! Allt för väl!
Men det finns hjälp att få rent medicinskt...inte som botar men som hjälper en att se lite ljusare på saker.JAg vet av erfarenhet..
Men, vad är detta, är det så dåligt?
Vi finns ju här för dig även om det är i sajbärvärlden.
Skickar en stor kram till dig.
KRAM
Du slutar aldrig vara deras mamma! För dem ska du leva tills din tid är slut på en normalt sätt...
Kram Gunilla
För det första är vi många vänner som gillar dig och bryr oss om dig!
För det andra spelar det ingen roll hur gamla ungar blir, mamma är alltid mamma och de behöver dig alltid!
Kram på dej, och hoppas du mår bättre snart.
Det känns som om det kunde vara jag som skrivit detta...Hoppas att du inte alltid känner så...
Kram
Men vännen...förstår att det känns tungt ibland speciellt så som du kämpar med dina barn...hoppas det känns bättre snart. KRAM!