~A mitt i livet~

Tårarna rinner och magen värker...FAN vad jag avskyr mammalivet ibland =/

Skriver inte så ofta längre om grabbarna bus här men det är minst lika mycket jobb och oro kring dem ännu... Om inte mer till och från. Enda skillnaden är väl att jag "sprang in i väggen" med stormsteg och inte orkade engagera mig längre och det har väl kanske fått sina konsekvenser nu???

Stora killen med sin högfungerande autism....mer och mer lektioner får plockas bort för han klarar inte det. Sitter mest vid datorn och ytterst lite tid spenderas med kompisar.... Jag märker att jag tycker det är jobbigt med en vuxen son som inte är så jäkla vuxen egentligen och jag vet inte i vilken ända jag ska börja dra för att få nån slags hjälp.....

Yngstingen som börjat ny gymnasieskola men idag..Ja, idag flera månader in i terminen upptäcker jag att han nästan inte varit där alls!!!! Vilken välfungerande skola va.... Visserligen har han upptäckt att han kan sjuka sig själv men ändå en hel del ogiltig frånvaro....Blir så jäkla besviken och ledsen.
Sen ringer polisen i parti och minut ( lite överdrivet kanske men det känns så)...Än det ena än det andra.... Och jag har sökt hjälp flera år för jag såg vart det barkade men fick jag hjälp??? nej, en psykolog på BUP som skrattar åt sonens upptåg!!!

Jag vet ärligt inte i vilken ände jag ska börja....Inte nog med allt detta med grabbarna. Nej, ekonomin är körd......Fogden drar så jäkla mycket och räknar åt helvete konstigt (grabbarnas studiebidrag räknas tex. som min inkomst hela året trots det bara kommer 10 månader och trots att stora grabben är 18 år och får det direkt till sitt konto) De räknar även vårdbidraget som inkomst så det har jag noll nytta av...Trots en hel del merkostnader iom deras funktionshinder.

Jag vet att det ekonomiska är mitt eget fel och jag är beredd att betala men de måste ju se till att man överlever???
Just nu gungar jag och snart sjunker jag med.........

Förlåt allt jäkla gnäll men detta tär så jäkligt på mig...Jag orkar inte mer...... Det gör ont