All denna ångest....
Vaknade upp och fick känslan av åkahem-dag :/ Fatta lättnaden när jag upptäckte hur det var.... Men i morse vaknade jag med samma jäkla känsla..... Sån ångest alltså.
Fattar inte varför jag inte bara kan leva i nuet... Njuta av stunden. Men nej...Inte jag inte.
En annan löjlig ångest jag har tillhör egentligen inte mig och jag vet ju egentligen inte om han har ångest men min älskade stora son har varit två veckor hos sin kärlek i Stockholm och han ska hem i morgon..... Ååååh, vad jag känner med honom. Älskade unge som äntligen träffade någon att älska....... (Min äldsta son har högfungerande autism och är mycket, mycket blyg...)
Men alltså... Varför ska jag ta på mig hans ångest???
Typiskt jag vill jag väl påstå.
Fasiken vad jag drömmer om att bara stanna kvar här hos älskade N.......
Men en vacker dag lär det ske :)
Kommentarer
Trackback