Frustrerad....
Inte ofta numera jag skriver om sönerna men jobbet med dem kvarstår trots attde nu är 18 och 20 år gamla..... Yngsta sonen har ju som sagt ett lättare funktionshinder men allt tar ju sån förbenad tid.... Han slutade skolan utan fullständiga grundskolebetyg och är nu inskriven på arbetsförmedlingen. Gick på folkhögskola i vintras men sen ingenting... Förrän jag, hans mamma, tjatade mig till en ny handläggare som handhar funktionshindrade. Förhoppningsvis blir det nåt av det nu men jag ropar inte hej..... Sen att han ska leva på 1000 kronor i månaden är ju en annan femma.... Då ska alltså jag, en mamma på existensminimum stå för allt här hemma... Stora killen har något mer i ersättning men fast han e 20 så förutsätts det av föräldrarna ska försörja dem!!! Jojo.....
Nu till dagens frustration.... Jag jobbar som en gris för att få saker att funka för äldre sonen som har autistiskt syndrom. Han fick sluta gymnasiet i förtid då de inte ansåg att han skulle lyckas få betyg. Dumma mamma orkade helt enkelt inte bråka utan sa ja efter att arbetsförmedlingen sagt att han får all hjälp av dem ut i arbetslivet... Nån slags "gräddfil".... Jo, tjena :/ Detta var ett år sedan och det lilla som hänt sen dess har jag tjatat mig till. Några fjuttiga kurser för att han skulle få nån slags vardagsrutin. Jag körde iväg honom till soc i ett tidigt skede för att jag som mamma inte har försörjningsplikt när han slutat skolan. Efter många turer fick han viss hjälp därifrån.
Jag har försökt få honom att förstå hur de räknar där och att han någon månad fått mer från försäkringskassan och då får han mindre från soc... Idag blev han väldigt frustrerad då det framkom att han får mycket mindre denna månaden..... Vi hade ett bråk och jag blev arg men till ingen mer nytta än att vi båda mår dåligt. Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå vissa basala grejer.... Som ekonomi och vad pengar ska räcka till.....
Jag har försökt få honom att förstå att han får mer pengar per månad än mig och man ser till vad som blir över efter jag betalat räkningar... Och då ska jag fixa all mat dessutom. Jag har försökt få honom att förstå att det snart är dags att betala hem en liten summa per månad men då stänger han av och får ett utbrott.
Jag jobbar och kämpar och har äntligen fått något slags intyg från habiliteringen och väntar på läkarintyg så vi kan ansöka om annat ekonomiskt stöd från försäkringskassan.... Han har äntligen fått en Sius-konsulent hos arbetsförmedlingen som ska hjälpa honom ut i arbetslivet och sen får vi se vart det leder.....
Jag blir bara så oerhört ledsen då det är jag som ringer (trots egen telefonfobi och endast kontantkortstelefon) alla samtal och jag som åker med honom överallt och jag som får ta skiten medans "duktiga" (som alla tydligen tycker utan någon so helst insyn i verkligeten) pappa inte gör ett skit mer än uppbådar sin bostad varannan vecka och bjuder ut dem på mat då och då och kanske köper dem nåt klädesplagg.... Ja, jag låter säkert bitter men ni anar inte vad stressad jag blir av allt och att det idag dessutom e en hel jävla vecka till lön och jag försöker välja ut vad jag ska köpa för mina sista 120:- när alla skåp egentligen e tomma..... Och pengarna i telefonen e slut... Ni ser, så jävla misslyckad.....
Jaja... Det är ju ändå snart semester :)
Nu till dagens frustration.... Jag jobbar som en gris för att få saker att funka för äldre sonen som har autistiskt syndrom. Han fick sluta gymnasiet i förtid då de inte ansåg att han skulle lyckas få betyg. Dumma mamma orkade helt enkelt inte bråka utan sa ja efter att arbetsförmedlingen sagt att han får all hjälp av dem ut i arbetslivet... Nån slags "gräddfil".... Jo, tjena :/ Detta var ett år sedan och det lilla som hänt sen dess har jag tjatat mig till. Några fjuttiga kurser för att han skulle få nån slags vardagsrutin. Jag körde iväg honom till soc i ett tidigt skede för att jag som mamma inte har försörjningsplikt när han slutat skolan. Efter många turer fick han viss hjälp därifrån.
Jag har försökt få honom att förstå hur de räknar där och att han någon månad fått mer från försäkringskassan och då får han mindre från soc... Idag blev han väldigt frustrerad då det framkom att han får mycket mindre denna månaden..... Vi hade ett bråk och jag blev arg men till ingen mer nytta än att vi båda mår dåligt. Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå vissa basala grejer.... Som ekonomi och vad pengar ska räcka till.....
Jag har försökt få honom att förstå att han får mer pengar per månad än mig och man ser till vad som blir över efter jag betalat räkningar... Och då ska jag fixa all mat dessutom. Jag har försökt få honom att förstå att det snart är dags att betala hem en liten summa per månad men då stänger han av och får ett utbrott.
Jag jobbar och kämpar och har äntligen fått något slags intyg från habiliteringen och väntar på läkarintyg så vi kan ansöka om annat ekonomiskt stöd från försäkringskassan.... Han har äntligen fått en Sius-konsulent hos arbetsförmedlingen som ska hjälpa honom ut i arbetslivet och sen får vi se vart det leder.....
Jag blir bara så oerhört ledsen då det är jag som ringer (trots egen telefonfobi och endast kontantkortstelefon) alla samtal och jag som åker med honom överallt och jag som får ta skiten medans "duktiga" (som alla tydligen tycker utan någon so helst insyn i verkligeten) pappa inte gör ett skit mer än uppbådar sin bostad varannan vecka och bjuder ut dem på mat då och då och kanske köper dem nåt klädesplagg.... Ja, jag låter säkert bitter men ni anar inte vad stressad jag blir av allt och att det idag dessutom e en hel jävla vecka till lön och jag försöker välja ut vad jag ska köpa för mina sista 120:- när alla skåp egentligen e tomma..... Och pengarna i telefonen e slut... Ni ser, så jävla misslyckad.....
Jaja... Det är ju ändå snart semester :)
Kommentarer
Trackback